faran

Frestelsen att kasta ett glas i väggen för att se tusentals glasbitar flyga åt alla håll. Och frestelsen att hoppa ut genom fönstret för att uppleva det hissnande fallet innan man krossas i tusen bitar mot marken.
Jag skulle kunna gå naken på gatan. Hälla rödvin i den vita soffan.
Eller kasta 1000-bitars pusslet vi just lagt i golvet.
Någon riktar en pistol mot mitt huvud för att hindra mig från att skjuta den jag siktar på.
Jag vill veta hur det känns att rikta en pistol mot någon. Eller att ha en riktad mot mig. Jag vill veta hur det känns att bli skjuten. 


Frestelser.

Bilen dundrar fram i 110 km/h. Klockan är 22.36 och mörkret utanför är detsamma som när vi lämnade Stockholm för ett par timmar sedan. Decembernatten är längre än decemberdagen. Motorvägen i motsatt riktning är tom längs vår vänstra sida. Vätterns vågor slår mot vassa klippor på den högra. Passagerarsidan. Min sida.
Två meter ifrån bilen går räcket som skiljer vägen från naturen. Sedan det svarta vattnet. Det går inte att avgöra exakt hur långt det är mellan räcket och vattnet. Inte heller går det att se under ytan. Hur djupt eller grunt det är.

Jag låser dörren för att motstå frestelsen att öppna den, hoppa till räcket och kasta mig ut i det isande kalla, svarta vattnet.