faran

Jag hittade ett stresstest på någons blogg, och här är domen:

Du lever i riskzonen till vad som är hälsosamt. Fundera på vad du kan göra för att förhindra att din situation förvärras. Lägg in fler tillfällen i vardagen då du bara ägnar dig åt något lustfyllt, gärna tillsammans med andra.

Jo, det där har jag faktiskt kommit underfund med för bara några dagar sedan tack vare en viss person, så jag ska minsann ta tag i mig själv - sänka prestationskraven och göra mer lustfyllda saker. Tänkte först skriva: "jag ska göra det nästnästa vecka när det är mindre i skolan." Men det är ju helt fel. Jag måste göra det NU. För om jag tänker så skulle jag lika gärna kunna skjuta upp det till vecka 11 när ännu mer skolarbete är avklarat. Och då kan jag ju lika gärna vänta till efter studenten när allt stressande plugg/festande/dansföreställningar är över. Men det är ju det som är livet just nu, jag ska ju lära mig att njuta av nuet!
Nej, ska jag göra det någon gång ska jag göra det NU.

Ikväll var jag, mamma, Amis och hennes mamma på Dansens Hus där de just nu sätter upp en föreställning för att fira att Cullbergbaletten funnits i 40 år. Den bestod av utdrag ur Cullbergbalettens guldkorn genom åren. Helt fantastisk. Och inspirerande. Se den! (bara 100 kr för studerande)

Fick en kommentar av Mikaela som löd ungefär: "allt verkar tima så bra i ditt liv..."
MITT liv? Tima bra? Det var ju lustigt att det verkar så. I själva verket är jag i botten av en tjockbottnad kastrull. Märk väl tjockbottnad, det är en bit mellan mig och den stekheta spisplattan. Men det bränns.

I fredags satt jag och nio andra slumpvis valda elever (fast jag var faktiskt inte slumpvist vald, min rektor tycker jag är klok och nyanserad) och diskuterade skolan med skolverket. Det var en slags gruppintervju i samband med att Skolverket inspekterar Viktor Rydberg Gymnasierna i Stockholm. De inspekterar tydligen alla Stockholms skolor i år. Vi började med att berätta varför vi hade valt just VRG Jarlaplan.
Jonas (teatertvåa): - Min syo i min förra skola var inge vidare, det här var i princip den enda skola hon erbjöd mig när jag sa att jag inte vill vara gå i Linköping, där jag kommer ifrån, flyttade hit för skolans skull. För i Linköping finns det bara ett gymnasium som har en teaterlinje, och den är verkligen inte bra. Det är inte alls många som söker och man flyger bara igenom, är knappt närvarande liksom. Den är väldigt dålig.
Inspektör 1 (kvinna i 40-års åldern) ser plågad men road ut: - Nej nej nej var bara tyst, säg inget mer!
Inspektör 2 (man i 55-års åldern) ser plågad men road ut: - Jag var rektor för den skolan förut.

Vad är oddsen?!? hehehehe..Fantastiskt roligt var det. Det är ju faktiskt exrektorn som bör skämmas, inte Jonas.


Igår hade jag en mycket trevlig kväll på Laughing Duck med diverse musikalhjältar och annat löst folk.  Nyckelord: alldeles för många ölkannor och buffalo wings.


Idag åt jag lunch med mamma, mormor och morfar på Kulturhusets restaurang, där har jag aldrig varit förut och det var faktiskt riktigt trevligt, bortsett från att det var barnvagnsmöte (med barn i).
Morfar: - Nej men vad blek du är Fanny.
Jag: - Tack för den.
Sen när vi sa adjö,
Morfar: - Blek, men skön.
Var bara tyst morfar. Jag var inte alls blek! Det tyckte i alla fall varken mamma eller mormor eller jag.


Och ikväll är det bio med Bettan som gäller. Borat står på menyn (jag vet att vi är sena) men äntligen har vi fått till det. Med bion alltså.
Official Website for Borat Sagdiyev - Kazakhstan's sixth most famous man.
Hur menar dem? Är han världens sjätte mest kända Kazakhstanier? Han är ju inte ens Kazakhstanier. Eller har man frågat en massa kazakhstanier vilka kändisar de känner till, Det finns väl ändå fler än fem stora kändisar som borde komma före honom på listan. I'm thinking George Bush, Madonna, deras egen president, Britney Spears, Paris Hilton, Ulf Lundell och jag.

I torsdags morse (snarare natt - väckarklockan ringde 03.30) bar det av till Rom med hela familjen. Det var en julklapp från mamma och pappa. Där hände en hel massa roliga saker som redovisas bäst i punktform:

* FÖRFÖLJD AV SKÅNE Mittemot hotellet låg en secondhand-butik med massa kläder och andra vintageprylar. Jag hittade en väska som jag kommer känna mig mycket viktig i, som dock bör lämnas in för lite uppfräschning innan den används. Hursomhelst gick jag längst in i butiken och hittade följande bok uppställd på en stege: "Skåne - Inte en provins. Ett kungarike." Det visade sig att ägaren till butiken (en glatt lufsande italienare med grått skägg och cigarett i mungipan) en gång hade varit tillsammans med en svenska och då besökt Malmö och där även införskaffat en svensk bok om Skåne. Som tur var för honom bestod den till hälften av foton.

* KOLOSSALA MONUMENT Vi besökte en hel rad monument och byggnader i Rom som får Stockholm att blekna. Ställer vi 10 stycken av mitt hus (som är 13m högt) ovanpå varandra, då kommer vi nästan upp till taket i kupolen i Petruskyrkan. Eller så tar vi bort telefonmasten på det 155 meter höga Kaknästornet och ställer in det. ENORMT.


* TRAGIKOMISK SPONTANITET Min bror heter Henrik. Men hans blogg heter Bartholomeus, och anledningen till det kan du läsa här. Under en guidad tur i Vatikanstatens museér frågade han helt spontant vad en av gudarna på Michelangelos altarmålning i Sixtinska kapellet hette och fick komiskt nog svaret: "Bartholomeus". Vad är oddsen liksom? En extra rolig/tragisk sak var att guden i fråga hade blivit flådd och höll sitt eget skinn i handen.

* KVÄLLSHUMOR Jag har väldigt dålig humor när jag är trött. Eller snarare skrattar jag åt allt mellan himmel och jord, sådan som inte ens är tänkt som skämt. Eller snarare frustar jag åt allt. Jag är liksom för trött för att öppna munnen ordentligt så skrattet fastnar i halsen och hostas nästan fram. Sen märker min bror det och börjar skratta lika mycket han. Och då har cirkeln börjat..

* OSYNLIG HJÄLP Min storasyster är en mycket klok flicka. På många sätt. Framförallt har hon väldigt mycket saker på hjärtat, hon verkar liksom förstå allt och alltid ha nya infallsvinklar på en diskussion. Så jag tänkte redogöra lite för diskussionen som utspelade sig under en av middagarna: Den svenska bilden av läkare är ganska annorlunda många andra. I de flesta andra länder ser man upp till läkarna enormt mycket. Jo visst förstår och tycker vi också att de gör ett himla bra jobb. Men tänk på det här: Den bästa vårdaren är den osynliga. Det är genant att få vård. Det är genant att inte kunna klara sig själv. Att man går till någon annan människa för att få hjälp är inget man är stolt över eller pratar om, "Hurru, jag var just hos min psykolog och hon är helt fantastiskt, du borde också träffa henne", "Alltså min hudläkare som har hjälpt mig med mina acneproblem fattar verkligen hur det är att vara tonåring och ha finnar i hela fejjan så han har skrivit ut massa preparat.". Nej det är verkligen pinsamt att inte kunna klara sig själv, att behöva få hjälp för att klara vardagen. Det är bäst att det syns utåt så lite som möjligt. Helst ska det inte synas alls. Trots att de som hjälper till gör ett så otroligt bra jobb.

* FELFORMULERINGAR Min mamma var lite trött sista middagen och hade då lite svårt att formulera sig. Plötsligt utbrast hon: "Vad hette vi?". Efter en stunds förvirring från alla håll tyckte hon att vem som helst borde förstått att hon menade "Vad sa ni?".

* ILLA TILL MODS Vi upplevde förstås inte bara en massa roliga saker. När vi letade restaurang insåg vi plötsligt att vi gick förbi en kvinna som var prostituerad. Hon gick fram till en man och sa något på italienska som vi förstås inte förstod, men det var glasklart vad hon gjorde.. Det är svårt att beskriva känslan som kommer krypande när man ser sådant. Det är inte äckel, medlidande eller ilska. Jag tror att den bästa beskrivningen är att man blir illa till mods. Och ångesten tränger sig på.

* UNDERHÅLLNING I OTAKT Under en middag kom en äldre man in på restaurangen iklädd lång blå rock, stora tjocka glasögon och med ett sånghäfte i handen. Han började sjunga ganska otydligt men vi lyckades urskilja Volare. Han vevade konstant med ena armen fram och tillbaka som för att hålla takten, och det var svårt att hålla sig för skratt (åtminstone för mig och Henrik). Vi skrattade inte för att vara elaka mot just honom, jag hade skrattat minst lika mycket om det var Henrik, Göran Persson eller du som stod där och vevade med armen i otakt. Alla ignorerade honom, till och med servitriserna, och efter en stund stod han bredvid vårt bord. Vi la fram några mynt åt honom och när han sjungit klart började han prata med oss. Det hela slutade med att vi fick hans adress och lovade att skicka ett vykort från Sverige.

* Min bror (Henrik om någon missat det) snarkar även när han är vaken

* Det bästa att säga om man vill att någon ska röra på påkarna: "Ligg inte där och skräpa!". Kan det bli mer tydligt?

Det var en..alldeles, alldeles.... Alldeles underbar resa. hiha. Bilder kommer senare i veckan!