faran

I torsdags klockan 09.56 var jag på väg till rekryteringsbolaget där jag jobbar ibland. Jag promenerade på Nybroplan vid Raul Wallenbergs Torg. Sedan gick jag mot Arsenalsgatan. På Arsenalsgatan 4 ligger ett internationellt auktionsföretag för konst och antikviteter som heter Bukowskis. Nu pågår Bukowskis internationella höstauktion. Utanför Bukowskis entré stod kvinnor och män med fina kläder på sig. Samtliga var äldre än mina föräldrar. En man hade svårt att gå. Han hade en käpp av elfenben och exklusivt trä. Några kvinnor hade pälskappor. Alla stod med en partner eller ensam. Ingen pratade. En grupp av rika människor som antingen är konstintresserade av estetiska eller av finansiella skäl. Några är kanske både och.

Jag stannade och ville ta ett kort på dessa människor som utstrålade en energi av exklusivitet som jag visste att jag inte skulle kunna beskriva. Men jag hade inte kameran med mig. Istället flinade jag och gick vidare.

Idag har jag varit på Myrorna i Hjorthagen med min mamma och min storasyster. Myrorna är en butikskedja för begagnade saker. Där finns skor, kläder, glas och porslin, möbler, husgeråd, leksaker, böcker och mycket mer. Allt som säljs har skänkts dit. Jag köpte en underkjol och fyra skålar som jag ska äta vaniljyoghurt, frukt och müsli i. På Myrorna såg jag en rullator som var till salu.

Jag arbetar på en chefsrekryteringsfirma. Den har en väldigt stor persondatabas. En arbetsuppgift jag har är att uppdatera den. För tillfället finns det 20794 personer i databasen.  Eftersom det finns så många namn i den stöter jag ofta på namn som jag tycker är annorlunda och roliga på olika sätt. När jag stöter på ett sådan namn skriver jag upp det längst bak i mitt anteckningsblock.

Ikväll ska jag på kräftskiva på Djurö. Den övergår sedan i bartömning på Sandhamn på lördagen. Men jag ska inte vara med då utan åker hem lördag kväll. Då ska jag nämligen äta middag med några vänner hemma och sedan ska vi gå ut. Det blir nog en bra helg.

Ha det bra.

Det är tisdag morgon klockan 08.19 på Roslagsbanan. Drygt 74 personer sitter ner i vagnen och därmed är alla sittplatser upptagna. Jag står i gången tillsammans med åtminstone 15 andra. Totalt är vi alltså cirka 90 personer i vagnen på väg från Stockholms norra förorter till arbete eller skola i stan.

Har man åkt kommunalt förut kan man utan svårigheter föreställa sig att en hel del stöter på - eller har avtalat sällskap med - någon de känner som de småpratar med under färden. Sin partner, en vän, sitt barn eller en kollega. Om så är fallet även denna tisdagsmorgon så märks det inte överhuvudtaget.

Från det att jag stiger på tåget till att jag stiger av är alla 90 passagerare knäpptysta. Nio tysta minuter i Stockholms rusningstrafik.

Nu skulle jag kunna dra igång en diskussion om svenskars oförmåga att prata med främlingar.

Dessvärre står även jag i vagnen. Och i och med den överrumplande höstens intåg är jag förkyld. Näsan rinner och kliar och rinner. Således, för att inte väcka alltför mycket uppmärksamhet, bestämmer jag att jag endast får snörvla en gång vid varje station. Det blir fyra snörvlingar på nio minuter. Alla fyra gånger jag snörvlar mig känner jag lika många blickar på mig som om jag hade fnissat under en tyst minut. En sådan tystnad bryter man inte, framförallt inte med fniss. Och tydligen bryter man inte heller tågtystnaden med att åtgärda en förkyld näsa.

Det gäller att planera in snörvlingarna när det är som mest ljud runtomkring. Exempelvis när tågdörrarna öppnas/stängs, i tumultet som uppstår när många går på tåget samtidigt eller när det prasslas med gratistidningarna som mest.

I en takvåning vid Blasieholmstorg sitter en chefsrekryteringsfirma. Där är jag för tillfället timanställd som administrativ/praktisk assistent. Ibland, främst runt kl 14-15 på eftermiddagen är jag obeskrivligt uttråkad p.g.a det eviga framför-datorn-sittandet. Då hamnar jag på facebook eller Msn en liten stund. Men idag vid denna tid skriver jag istället det här. För himlen har öppnat sig och blivit lika mörk som en tidig decembermorgon. Jag tvingas höja rösten ett par decibel för att överrösta dånet från regnet som smattrar ihärdigt på de sju takfönstrena, och åskan som mullrar varnande.

Plötsligt blev det väldigt mysigt här, med en värmande kopp te och artiga mail kollegor emellan.

Temat på svensklektionerna är kult. Kult Kult Kult. Vi har fått en lista på ett dussin böcker varav vi ska välja en att läsa.
   Under veckan har jag haft väldigt svårt att bestämma mig för vilken bok jag vill läsa. Så igår ringde jag Danderyds Bibliotek och frågade om de hade några på listan.
   Danderyds Bibliotek är under renovering så de håller för tillfället till i ett litet och trångt utrymme där de bara har tillgång till några få böcker. Attans, tänkte jag, blev nedstämd och ansträngde mig inte för att dölja det för bibliotekarien i telefonluren.
   Den snälle Gunnel kände av min besvikelse och erbjöd sig att gå upp på lagret och rota i kartongerna. Således, utan att av finkänslighet säga emot hennes vänlighet, tackade jag och meddelade att jag skulle komma in en timme senare och hämta resultatet av hennes sökande.
   Och det gjorde jag. Gunnel räckte mig "Främligen", "Mot strömmen" och "Bonjour Tristesse". "Vilket fantastiskt utbud!" utbrast jag och tackade Gunnel om och om igen för besväret.
   Väl hemma igen lade jag ett täcke av tidningar på den nyoljade terassen och placerade en mycket stor kudde ovanpå. Jag slog mig ner med solglasögonen på näsan och "Mot Strömmen" i handen.