faran

varför ska man jämt längta till någonting? varför inte bara vara nöjd med den situation man befinner sig i just nu? ibland kan den vara rent åt helvete, då får man förstås längta. men för min och många andras del är den oftast inte så pjåkig. alla tunnlar har har en ände, annars vore det inte en tunnel utan en brunn/kon eller kanske ett provrör. Så när man är i en väldigt mörk tunnel utan belysning, gäller det att se ljuset i slutet. för även om det är väldigt litet så finns det.

Just nu är jag på landet i Skåne, men jag längtar till landet på Gotland. (otacksamma unge). Dessutom längtar jag till New York, vilken sjuhelvetes häftig stad det är. Men mer ändå längtar jag till Paris, där har jag gömt mitt hjärta. I februari ska jag dit och leta upp det för att umgås ett par dagar, sen gömmer jag det på nytt i den fantastiska staden och hälsar på igen nästa vår (senast!).

Eller så är hela livet en tunnel. Ibland är vägen kurvig och skakig och ibland är belysningen trasig, men ljuset finns alltid längre fram att längta till.