faran

Om att få/ge/ha barn.

Man ska inte vara för ung för då missar man utbildning, karriärchanser, annat roligt som händer i livet, och man är inte tillräckligt erfaren  för att veta hur man ska göra, hur man ska uppfostra.

Man ska inte vara för gammal för det är ju inte så kul för barnen om man är 60 när de tar studenten, eller om man dör när de är 25; och dessutom orkar man inte lika mycket när man är gammal, orkar inte leka eller lägga ner lika mycket energi på uppfostran.


Egentligen tycker jag att det är fel på uttrycket "skaffa barn". Man skaffar ju inte barn som man skaffar sylt till pannkakorna eller kaffe till fikat. Det är ingen självklarhet. It's A Lifelong Commitment. (hittade inget uttryck som lät bra på svenka). Och det finns hundratals förebrådelser om detta åtagande.

Jag tycker inte att man ska planera sin framtid allt för mycket.
Efter studenten ska jag ut och resa ett år, sen ska jag plugga ekonomi i 5 år, och sen måste jag ju komma in på marknaden medan utbildningen är färsk så då ska jag jobba ett par år, och då jobbar jag upp mig lite i karriärsstegen, och då ska jag ha hittat min man också, och så gifter vi oss när ja är 25 ungefär, sen jobbar jag några år till, och sen när ja har kommit en bit i karriären när jag är 29-30 skaffar vi barn, och då är jag väl mammaledig något år och så min man ett tag också, och sen jobbar jag något år, och sen kommer nästa barn när jag är 33, och sen ska jag jobba ett par år igen, och sen vill jag ha barn igen vid 38. Och sen ska jag jobba igen tills pensionen, och DÅ minsann ska jag och min man leva livet, kanske spendera vinterhalvåret i Spanien eller så, resa mycket och uppleva saker tillsammans.

Men jag blev påkörd av en lastbil när jag var 22 så jag hann inte ens bli färdigutbildad.

NEJ man borde leva mer spontant, framförallt Leva i varje sekund.

Det verkar kanske som att jag kommit ifrån ämnet "barn" en del. Men faktum är att hela den här utläggningen har en poäng - även när barn kommer in i ens liv borde vara spontant. Ta det som det kommer; blir man gravid när man som 24:åring är mitt i en utbildning kanske man ska ta chansen (märk väl: , inte risken). Inte planera så väldans mycket, då försvinner livet fortare än man anar.

Men frågan är om jag någonsin kommer våga ha barn.

Så mycket kan gå fel.
Jag kan göra så mycket fel.
Tänk om de blir olyckliga.
Tänk om jag förlorar något av dem?

Tänk om jag inte kan få barn. Det vore det värsta.