faran

Det är tisdag morgon klockan 08.19 på Roslagsbanan. Drygt 74 personer sitter ner i vagnen och därmed är alla sittplatser upptagna. Jag står i gången tillsammans med åtminstone 15 andra. Totalt är vi alltså cirka 90 personer i vagnen på väg från Stockholms norra förorter till arbete eller skola i stan.

Har man åkt kommunalt förut kan man utan svårigheter föreställa sig att en hel del stöter på - eller har avtalat sällskap med - någon de känner som de småpratar med under färden. Sin partner, en vän, sitt barn eller en kollega. Om så är fallet även denna tisdagsmorgon så märks det inte överhuvudtaget.

Från det att jag stiger på tåget till att jag stiger av är alla 90 passagerare knäpptysta. Nio tysta minuter i Stockholms rusningstrafik.

Nu skulle jag kunna dra igång en diskussion om svenskars oförmåga att prata med främlingar.

Dessvärre står även jag i vagnen. Och i och med den överrumplande höstens intåg är jag förkyld. Näsan rinner och kliar och rinner. Således, för att inte väcka alltför mycket uppmärksamhet, bestämmer jag att jag endast får snörvla en gång vid varje station. Det blir fyra snörvlingar på nio minuter. Alla fyra gånger jag snörvlar mig känner jag lika många blickar på mig som om jag hade fnissat under en tyst minut. En sådan tystnad bryter man inte, framförallt inte med fniss. Och tydligen bryter man inte heller tågtystnaden med att åtgärda en förkyld näsa.

Det gäller att planera in snörvlingarna när det är som mest ljud runtomkring. Exempelvis när tågdörrarna öppnas/stängs, i tumultet som uppstår när många går på tåget samtidigt eller när det prasslas med gratistidningarna som mest.