faran

Jag mötte någons blick idag. En kille på trottoaren. Vi passerade varandra. I tre steg tänkte jag hundra tankar. Jag ville vända mig om. Vore det en film så vänder han sig om exakt samtidigt och så möts våra blickar igen. Idag var en film. När jag vände mig om och tittade bakåt behövde jag inte leta en sekund, våra ögon hittade varandra direkt. Alla hormoner i mig fick fart, hjärtat pumpade ut blod i en flodvåg som spred sig genom hela min kropp, och benen vek sig. Jag vände snabbt blicken framåt igen och skyndade vidare åt mitt håll. Sju steg kom jag innan jag var tvungen att gå in i en dörrpost och samla mig. Benen bar inte ordentligt. Flodvågen av blod var varm och gjorde mig ännu varmare än jag redan var efter en timmes promenad i strålande solsken. Mungiporna satt fast vid öronen och jag fick kämpa för att inte bubbla över av lyckligt flin. Jag gick vidare och vände mig om åtskilliga gånger i hopp om att verkligheten skulle fortsätta agera film och få killen att följa efter mig. Det gjorde han inte.

Några sekunder av min dag gick i ultrarapid. Och jag har bubbligt flin på väg upp från magen så det räcker veckan ut.