Bilen dundrar fram i 110 km/h. Klockan är 22.36 och mörkret utanför är detsamma som när vi lämnade Stockholm för ett par timmar sedan. Decembernatten är längre än decemberdagen. Motorvägen i motsatt riktning är tom längs vår vänstra sida. Vätterns vågor slår mot vassa klippor på den högra. Passagerarsidan. Min sida.
Två meter ifrån bilen går räcket som skiljer vägen från naturen. Sedan det svarta vattnet. Det går inte att avgöra exakt hur långt det är mellan räcket och vattnet. Inte heller går det att se under ytan. Hur djupt eller grunt det är.

Jag låser dörren för att motstå frestelsen att öppna den, hoppa till räcket och kasta mig ut i det isande kalla, svarta vattnet.