faran

I torsdags morse (snarare natt - väckarklockan ringde 03.30) bar det av till Rom med hela familjen. Det var en julklapp från mamma och pappa. Där hände en hel massa roliga saker som redovisas bäst i punktform:

* FÖRFÖLJD AV SKÅNE Mittemot hotellet låg en secondhand-butik med massa kläder och andra vintageprylar. Jag hittade en väska som jag kommer känna mig mycket viktig i, som dock bör lämnas in för lite uppfräschning innan den används. Hursomhelst gick jag längst in i butiken och hittade följande bok uppställd på en stege: "Skåne - Inte en provins. Ett kungarike." Det visade sig att ägaren till butiken (en glatt lufsande italienare med grått skägg och cigarett i mungipan) en gång hade varit tillsammans med en svenska och då besökt Malmö och där även införskaffat en svensk bok om Skåne. Som tur var för honom bestod den till hälften av foton.

* KOLOSSALA MONUMENT Vi besökte en hel rad monument och byggnader i Rom som får Stockholm att blekna. Ställer vi 10 stycken av mitt hus (som är 13m högt) ovanpå varandra, då kommer vi nästan upp till taket i kupolen i Petruskyrkan. Eller så tar vi bort telefonmasten på det 155 meter höga Kaknästornet och ställer in det. ENORMT.


* TRAGIKOMISK SPONTANITET Min bror heter Henrik. Men hans blogg heter Bartholomeus, och anledningen till det kan du läsa här. Under en guidad tur i Vatikanstatens museér frågade han helt spontant vad en av gudarna på Michelangelos altarmålning i Sixtinska kapellet hette och fick komiskt nog svaret: "Bartholomeus". Vad är oddsen liksom? En extra rolig/tragisk sak var att guden i fråga hade blivit flådd och höll sitt eget skinn i handen.

* KVÄLLSHUMOR Jag har väldigt dålig humor när jag är trött. Eller snarare skrattar jag åt allt mellan himmel och jord, sådan som inte ens är tänkt som skämt. Eller snarare frustar jag åt allt. Jag är liksom för trött för att öppna munnen ordentligt så skrattet fastnar i halsen och hostas nästan fram. Sen märker min bror det och börjar skratta lika mycket han. Och då har cirkeln börjat..

* OSYNLIG HJÄLP Min storasyster är en mycket klok flicka. På många sätt. Framförallt har hon väldigt mycket saker på hjärtat, hon verkar liksom förstå allt och alltid ha nya infallsvinklar på en diskussion. Så jag tänkte redogöra lite för diskussionen som utspelade sig under en av middagarna: Den svenska bilden av läkare är ganska annorlunda många andra. I de flesta andra länder ser man upp till läkarna enormt mycket. Jo visst förstår och tycker vi också att de gör ett himla bra jobb. Men tänk på det här: Den bästa vårdaren är den osynliga. Det är genant att få vård. Det är genant att inte kunna klara sig själv. Att man går till någon annan människa för att få hjälp är inget man är stolt över eller pratar om, "Hurru, jag var just hos min psykolog och hon är helt fantastiskt, du borde också träffa henne", "Alltså min hudläkare som har hjälpt mig med mina acneproblem fattar verkligen hur det är att vara tonåring och ha finnar i hela fejjan så han har skrivit ut massa preparat.". Nej det är verkligen pinsamt att inte kunna klara sig själv, att behöva få hjälp för att klara vardagen. Det är bäst att det syns utåt så lite som möjligt. Helst ska det inte synas alls. Trots att de som hjälper till gör ett så otroligt bra jobb.

* FELFORMULERINGAR Min mamma var lite trött sista middagen och hade då lite svårt att formulera sig. Plötsligt utbrast hon: "Vad hette vi?". Efter en stunds förvirring från alla håll tyckte hon att vem som helst borde förstått att hon menade "Vad sa ni?".

* ILLA TILL MODS Vi upplevde förstås inte bara en massa roliga saker. När vi letade restaurang insåg vi plötsligt att vi gick förbi en kvinna som var prostituerad. Hon gick fram till en man och sa något på italienska som vi förstås inte förstod, men det var glasklart vad hon gjorde.. Det är svårt att beskriva känslan som kommer krypande när man ser sådant. Det är inte äckel, medlidande eller ilska. Jag tror att den bästa beskrivningen är att man blir illa till mods. Och ångesten tränger sig på.

* UNDERHÅLLNING I OTAKT Under en middag kom en äldre man in på restaurangen iklädd lång blå rock, stora tjocka glasögon och med ett sånghäfte i handen. Han började sjunga ganska otydligt men vi lyckades urskilja Volare. Han vevade konstant med ena armen fram och tillbaka som för att hålla takten, och det var svårt att hålla sig för skratt (åtminstone för mig och Henrik). Vi skrattade inte för att vara elaka mot just honom, jag hade skrattat minst lika mycket om det var Henrik, Göran Persson eller du som stod där och vevade med armen i otakt. Alla ignorerade honom, till och med servitriserna, och efter en stund stod han bredvid vårt bord. Vi la fram några mynt åt honom och när han sjungit klart började han prata med oss. Det hela slutade med att vi fick hans adress och lovade att skicka ett vykort från Sverige.

* Min bror (Henrik om någon missat det) snarkar även när han är vaken

* Det bästa att säga om man vill att någon ska röra på påkarna: "Ligg inte där och skräpa!". Kan det bli mer tydligt?

Det var en..alldeles, alldeles.... Alldeles underbar resa. hiha. Bilder kommer senare i veckan!